Sitter just nu och ser på Svartenbrandt dokumentär med Jackie Ferm, och jag kan sitta och gnälla om mitt här hemma och tycka att mitt liv är orättvist, det låter patetiskt. Men känslomässigt, så är jag en människa som kan gå långt ner och långt upp och jag kan hamna i ett mellanläge också. Det är nog så att min hjärna matas mer i nedgång eller uppgång, alltså glad eller deppig. Då är det som att hjärnan säger " åååh nu kommer den känslan, nu maaatar vi på med positiva/negativa tankar"
Om jag nu ska försöka förklara hur jag är (i dessa tider)
Tillbaka till Jackie som växte upp med en mamma som knarkar och en pappa som är en av Sveriges värsta brottslingar och en bror dom dog 14år gammal i en olycka. Att leva i förtvivlan och rädsla, samtidigt försöka tro det bästa om sin pappa, en pappa är en pappa. Det är många barn som far illa eller som går in i en roll att vara förälder åt sina föräldrar, ta ansvar för sina syskon osv. Det är hemskt. Jag kanske skulle ansöka om att ha familjehem när jag får det stabilt?! O hjälpa. Det måste vara många som behöver livs-råd och kärlek. Då får det bli hus på landet. Samtidigt har jag mina egna drömmar och mål, att vara till för andra är fint, men att det ska ta upp hela livet??
Jag tycker verkligen Jackie Ferm är en otrolig bra förebild
Från det ena till det andra och tredje, snart börjar Wahlgrens värld och det ska bli kul för jag kanske behöver se på något roligt istället.
Och jag sökte ett jobb, som jag inte fick, som jag verkligen hade älskat, men det var inte meningen och nu fick jag jobba extra imorgon. Vilket då ledde till att jag fick ställa in fikan med Frida och Sylvia men dom är så söta och förstående så vi ska ses på måndag istället. Vi får försöka att se att våra problem/bekymmer/motgångar leder oss rätt (tillslut)
Jag säger det igen: Jag behöver äta tålamod, som kosttillskott...
tålamod det ska vi haaa haaa haaa ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.