Nu ligger jag här mitt i natten för jag har vänt på dygnet o jag har svårt att varva ner. Nattregnet var förut och fåglarna kvittrar ute nu och det doftar gott.

Jag satte på lite doftrökelse för att få feeling men gick sådär. Jag har öppnat fönstret pga luften o kvittrandet. Jag tycker om "landet" o inte bruset ifrån trafik eller surrande människor. Det kommer med åldern.

Jag har tänkt på mycket klokhet dessa dagar. Hur kommer det sig att vi har denna osäkerheten i oss? Att inte vara bra nog, försöka lite till, jag kan bättre, jag vill mer men vill jag mer?  Eller vart kommer det ifrån. Varför ser jag på mig själv som att jag inte duger? Vi är formade med skeva normer. Hur vi ska vara,  hur vi ska prestera, något har sagt till oss vad som är rätt o fel o dom har sedan hört det i sin tur. Ett jävla ekorrehjul. Vad är det för fel att bara vara? Det är vi som matar oss själva med mode trender o att se bra ut. Vi matar våra barn med att klä upp sig o få komplimanger för att du är fin,snygg eller söt. Eller alltihop. Oj, jag får beröm för att jag är fin, jag duger, någon såg mig. Ja vad händer...

Någon som känner igen det? Det är skrämmande. Tänk på det när du ger t.ex barn komplimanger.
Jag tycker själv om komplimanger men finns många sätt att få bekräftelse på. Men många är redan fastlåsta i den skiten.
Därför är det idag svårt att t.ex dejta. Pust.