Ändlöst

Eremiten känns som mig men innerst inne vill jag skrika ut "jag älskar att leva livet" på ett lejoninna sätt. Missförstå mig rätt. Du kan gå in i dig själv o trivas o älska. Men det är skönt att dra sig undan rent tekniskt. Har du funderat på varför du tänker som du gör? Har du blivit lärd att "skärpa dig" eller låter du det komma? Att gå in i hjärtat o tänka: vad längtar jag efter? 

Jag har intalat mig att vara så driven, målmedveten, så jag skapat en press på mig o därför jag sitter här o skapar fram dåligt samvete för ingenting. 

"Du och jag ett vi en kamp en strid

För att vi kunde För att vi borde För att våren kom och allt börja om In i de gröna de vildvuxet sköna In i vårsolen den skymnings blå rodnaden

Du som brand dig fri Du som tämjde alla gränser Du och jag ett vi en kamp en strid Genom natten under stjärnorna För att hösten kom men sig sorgesång För att vi borde För att vi kunde Bortom lag och norm In i ögats sorg

Så sant som rymden är oändlig ska vi gripa varje chans Till ett liv med gränslös kärlek som om rädslan inte fanns Genom nätterna Genom stjärnorna För att våren kom och allt börja om Genom skuggorna Genom lågorna Genom farorna, de ändlösa dagarna Bortom de rimliga, de fattbart synliga Bortom lag och norm in i ögats sorg

Ändlösa dagarna med Cajsa Stina
Höstdagar som denna, grå, regnig då tycker jag om att lyssna på musik med en text som jag kan gräva i.

En dusch hjälper alla! 

Det känns som en frihet...

O mina tankar dövas 😉🤔😅